Syndernas förlåtelse - en kort men hjärtlig recension

När jag lektörsläser ger jag ofta rådet "ta i lite till här, håll inte tillbaka" och jag tänker att Nanna Olasdotter Hallberg inte behövt det rådet av sin förläggare. Att ta i och inte mesa är hon nämligen väldigt bra på.

Syndernas förlåtelse ser ut som en tung och allvarlig roman men är i själva verket en underhållande, skruvad och humoristisk skröna som utmanar den kristna tron. Nanna bjuder på ironi, tragikomik och karaktärer som ibland är så ologiska i sitt agerande att de blir ytterst mänskliga. Genom sina plötsliga nycker illustrerar karaktärerna hur vi människor beter oss både inom och utanför religionen, och det fungerar oftast fint. Karaktärerna saknar dock ett ordentligt djup och det är synd, samtidigt som det passar skrönans form.

När jag lyssnade på Nanna i Gamla Stans Bokhandel sa hon att hon använt Gamla Testamentet som bokens förebild, på grund av att det är så härlig Paradise Hotel stämning i GT och det händer så många galna saker. Det fick mig att skratta men nu, efter att jag har läst boken, förstår jag precis vad hon menar. En sak är säker och det är att fler författare borde skriva en roman med GT som förebild, för då blir det tydligen åka av! 🔥

Betyg: 3,75

Plus: Beskrivningarna av Gamla Stan är underbara och ofta roliga. Här är ett bra exempel:

“Vi går tillbaka mot kyrkan längs Köpmangatan, gatan som i folkmun kallas “dårarnas gränd”. Det är egentligen bara en handfull individer som gett upphov till namnet, men de har bott på adressen under årtionden och deras dårskap har i ständig takt accelererat med åren. Runt sjutiden varje kväll öppnar några av grändens mest plågade invånare sina fönster för att vråla ut sin ångest. Och det har inte blivit mer harmoniskt sedan Systembolaget började med hemleveranser.”

Minus: Jag hade gärna sett lite mer karaktärsdjup och lite mindre ironi.